Jørans äventyr

Mönstret i dammet

·

Jøran sitter längst bak i klassrummet, och han tittar inte på svarta tavlan där läraren skriver formler med vit krita. Han tittar på luften mellan bänken och fönstret, där dammkorn dansar i solljuset. För honom är det ingen slumpmässig rörelse. Atomerna vibrerar i ett mönster, en rytm som upprepar sig var sjunde sekund, som om rummet självt andas.

Ingen annan ser det. Han vet det eftersom han har frågat förut, och svaret har alltid varit samma blick, den som säger att han än en gång har sagt något som inte passar in i världen de andra lever i.

"Jøran? Har du något att bidra med till uppgiften?" Läraren stannar upp med kritan i handen, och hela klassen vänder sig mot honom som en flock fåglar som vänder i samma ögonblick.

Han svarar inte. Han kan inte förklara att han redan har löst problemet i huvudet, tre gånger, med tre olika metoder, och att ingen av dem intresserar honom längre. Hans tystnad tolkas som uppkäftighet. Han hör fnissandet bakom sig innan han hör själva orden.

"Han är där igen, i sin egen lilla värld", säger en röst han känner alltför väl. Marcus, med det breda leendet som alltid ser ut som om det lånats från en reklamskylt. "Hallå? Jorden anropar Jøran."

Jøran vrider på huvudet mot fönstret. Inom honom reser sig en katedral, sten för sten, valv på valv, och varje skratt från klassrummet blir bara ännu ett drag med murbruk på muren han bygger runt sig själv. Han behöver inte deras uppmärksamhet. Han behöver tid.

Ute på skolgården, i skuggan av flaggstången, står en skugga som inte riktigt hör hemma där. Den rör sig inte som de andra eleverna; den står stilla, oroande stilla, och tittar upp mot hans fönster. Jøran lägger märke till den utan att titta direkt på den, en rysning i nacken som inte kommer från vinden.

När klockan äntligen ringer lämnar han byggnaden utan att prata med någon, och ingen försöker stoppa honom.

Hans verkstad ligger i ett gammalt garage bakom huset, ett rum fyllt av kretskort som ligger som snäckskal på en strand, oljefärger i tuber utan korkar och teckningar fästa på väggarna med tejp som har gulnat med åren. Här är han ingens son, ingens klasskamrat. Här är han bara sina händer.

Han hittar flaskan bakom en trave gamla moderkort, täckt av ett dammlager så tjockt att det nästan ser ut som frost. Etiketten är blekt, men han kan fortfarande urskilja symbolerna, tecken som inte finns i något språk han har studerat, och han

har studerat många. Flaskan sägs vara åtta tusen år gammal, ett arv från en morbror som aldrig berättade var han hade fått den ifrån, bara att den var "för viktig för att drickas".

Bredvid står en lerkrus med kornöl, tjockare och mörkare än något han tidigare smakat, bryggt efter ett recept han hittat i en anteckningsbok som hörde till flaskan. Han har aldrig öppnat någon av dem. Förrän nu.

Något inom honom, en arkitektonisk instinkt han inte kan sätta ord på, säger honom att dessa två vätskor hör ihop, som två halvor av ett valv som inte kan stå utan varandra. Det är ingen tanke. Det är en nödvändighet, lika grundläggande som att en pelare måste bära en last.

Han börjar montera ihop sin maskin, en konstruktion av glasrör och sensorer som han har byggt under tre månader, avsedd att mäta mikroskopiska tidsvariationer i flytande substanser. Hans skolprojekt, som var tänkt att handla om enkel kemi, har vuxit till något mycket större, något han inte har berättat för någon lärare om eftersom han vet att de inte skulle förstå varför en barometer för tid är viktigare än en titrering.

På hans telefon, som ligger och lyser i hörnet av bordet, kokar meddelanden han inte läser över. Någon har lagt upp en video av honom från klassrummet, med bildtexten "tokiga Jøran stirrar på väggen igen". Han skummar notiserna med en blick som inte fäster sig vid någonting, och

lägger telefonen med skärmen nedåt. Han rör vid flaskan för att lossa korken, och i samma ögonblick som hans fingrar sluter sig om glaset känner han en värme som inte kommer från rummet. Han tittar ner. Hans fingertoppar glöder svagt gyllene, som om hans hud har blivit tunnare och något därunder lyser igenom.

Han stelnar till. Inte av rädsla, utan av samma känsla han får när en teckning plötsligt klickar till, när linjerna på ett papper slutar vara linjer och blir till en form. Verkligheten runt honom flimrar till, bara för ett ögonblick, som en bild som bryts upp i rutor, pixlar, innan den faller på plats igen. Han blinkar. Såg han fel?

Garagedörren slås upp utan förvarning. Marcus står där, hans ansikte förvridet i det flin han använder när han ska förstöra något han inte förstår. "Hörde att du hade nån sorts rymdforskningsgrej här ute", säger han och sträcker ut en hand mot maskinens huvudströmsladd.

Det sprakar till. En blå gnista hoppar från kabeln och träffar Marcus på handryggen, och han ylar och rycker tillbaka handen som om han har rört vid en het platta. "Vad i helvete var det där?" skriker han och backar ut igen medan han trycker handen mot bröstet.

Jøran svarar inte. Han vet att maskinen inte borde kunna ge en stöt, inte med den spänning den drivs med. Något skyddade den. Eller skyddade honom.

När Marcus är borta och garaget är tyst igen, ställer Jøran ner flaskan framför kruset med kornöl. Hans fingrar glöder fortfarande, svagt, som glöd under aska. Han vet inte vad det är han håller på att bygga, men han vet att det är nära att bli färdigt, och att ingen mur han har rest runt sig själv kommer att kunna hålla det inne.